Påsk. Efterlyser vänner.
Hello.
Tänkte komma till Linköping över påsken. Kommer onsdag kväll och åker hem söndag. Ska ni jobba, resa eller vara hemma och mysa med mig? Mina föräldrar är inte hemma, så det känns ju lite ovärt om jag kommer dit om alla är upptagna. Miriam ska bort, det vet jag. Men vad gör ni andra? Tänkte bo runt hos er så att ni vet det.
Från Åsa. Om det inte gått fram.
Tavlan
Detta är btw tavlan som jag vill smyga med mig när jag flyttar.
Bitterfittan Åsa
Mhm, nu är det dags då.
Jag pluggar inte till lärare.
Jag är inte språknazist.
Jag tappar intresset för att sticka på två sekunder.
Jag skriver inte poesi.
Jag avskyr att spela teater.
Jag är tyvärr inte barnsligt förtjust i glitter och såpbubblor.
Jag gillar inte att dricka latte.
Jag hatar att ha smutsiga/ använda kläder.
Jag kan inte dricka ett glas vin.
Jag kan inte ljuga så bra.
Jag tycker inte om att lägga massa tid på mat.
Jag njuter inte av att det snöar.
Jag njuter inte av att det är varmt heller.
Jag tycker att festival är mer jobbigt än kul.
Jag gillar dock att läsa böcker.
Jag kan ibland ha ett intresse i ett par dagar eller i vissa fall längre perioder.
Jag drömmer ofta i musik. När jag vaknar har jag okända låtar i huvudet.
Jag dricker mitt kaffe svart och starkt.
Jag är kaffesnobb och dricker inte bryggkaffe. Bara espresso med vatten.
Jag kan utan problem dricka en flaska vin och ett par öl själv.
Jag älskar att raka benen.
Jag tycker att hösten är den bästa årstiden.
Jag åker på festivaler. Jag är med andra ord lite dum.
Jag älskar att köpa svindyrt smink.
Jag är bortskämd med mina levnadsvanor.
Jag sover med mina nallar.
När jag är full bäddar jag in dom i ett täcke och ger dom kuddar.
Jag önskar ibland att jag vore en jättesunkig punkare.
Jag önskar ibland att jag vore född adel och rik som ett troll.
Jag kommer på ganska snabbt att jag trivs väldigt bra med mig själv.
Ja o så är jag 20 år och bor i Oslo (den som blev kvar). Mitt liv består av att jobba, tragiskt nog, på ett jobb som faktiskt e skittråkigt. Jag är allmänt understimulerad av att bara laga kaffe och servera muffins. Det häftigaste i min vardag är att läsa bloggar och att få brev som inte är från banken, jobbet eller reklam. Jag bor med min man i världens bästa lägenhet och funderar på att ta med en tavla som hör till lägenheten till mitt nästa boende.
Älskar alla mina bitterfittor.
Lovisa: Helvetet - eldigt elände eller stilrent stapeldiagram?
Ganska ofta tycker jag att det känns som att de flesta av oss bara går och gnäller över att vi inte lever som vi vill, trots att vi egentligen har alla förutsättningar för det. Det tycker jag är både dumt och onödigt, samtidigt som jag vet att det är svårt att ta tag i sitt liv. Min lösning på problemet är baserad på skrämsel och statistisk. En mycket belevad metod, tycker jag!
Helvetet, så som jag under min frikyrkotid* fick det gestaltat, var frånvaron av gud och ljus och närvaron av eld, smärta och mörker. Nu har jag dock byggt upp min egen "värsta tänkbara scenario efter döden"-skräck: Jag är rädd för att man, vid dödens infall eller strax därefter, får hela sitt liv gestaltat i ett stapeldiagram.
Det här låter kanske helt befängt, men tänk på saken!
Jag tänker mig att staplarna visar hur mycket tid av vårt liv som vi ägnat åt olika saker. En stapel som kommer att vara hög för de flesta, är sömn. Det är ju helt i sin ordning, även om det kan kännas lite trist att människan är konstruerad så att vi sover bort en tredjedel av våra liv. De andra staplarna kommer förmodligen att vara väldigt personliga. Anorektiker kommer att få höga staplar för kaloriräknande, tvångsmotionerande, ångest, spegling, självskadebeteende, och så vidare. Nunnor kommer få höga staplar på bön och kontemplation och låga på masturbation (eller? har jag förutfattade meningar nu?).
När jag tänker mig stapeldiagrammet över mitt liv ger det mig ibland ångest, men det är en ångest som hur äppelkäckt det än låter faktiskt hjälper mig att förstå vad som jag finner vara viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Det som är viktigt och betydelsefullt borde rimligtvis få högre staplar, eller hur? Just nu är jag nöjd med mitt imaginära stapeldiagram; jag tycker att jag fördelar min tid vettigt. Den dag jag åter får ångest över att tänka på staplarna är det helt enkelt dags att göra något åt prioriteringarna igen.
Försök se ditt liv som ett stapeldiagram - eller cirkeldiagram, om du föredrar det. Eller en tårta. Hur vill du ha dina staplar? Hur vill du fördela dina tårtbitar?
*jag vet att långt ifrån alla frikyrkoförsamlingar har den här bilden av helvetet. Det här är den bild av helvetet som jag blev presenterad för, av en frikyrkopastor.
Helvetet, så som jag under min frikyrkotid* fick det gestaltat, var frånvaron av gud och ljus och närvaron av eld, smärta och mörker. Nu har jag dock byggt upp min egen "värsta tänkbara scenario efter döden"-skräck: Jag är rädd för att man, vid dödens infall eller strax därefter, får hela sitt liv gestaltat i ett stapeldiagram.
Det här låter kanske helt befängt, men tänk på saken!
Jag tänker mig att staplarna visar hur mycket tid av vårt liv som vi ägnat åt olika saker. En stapel som kommer att vara hög för de flesta, är sömn. Det är ju helt i sin ordning, även om det kan kännas lite trist att människan är konstruerad så att vi sover bort en tredjedel av våra liv. De andra staplarna kommer förmodligen att vara väldigt personliga. Anorektiker kommer att få höga staplar för kaloriräknande, tvångsmotionerande, ångest, spegling, självskadebeteende, och så vidare. Nunnor kommer få höga staplar på bön och kontemplation och låga på masturbation (eller? har jag förutfattade meningar nu?).
När jag tänker mig stapeldiagrammet över mitt liv ger det mig ibland ångest, men det är en ångest som hur äppelkäckt det än låter faktiskt hjälper mig att förstå vad som jag finner vara viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Det som är viktigt och betydelsefullt borde rimligtvis få högre staplar, eller hur? Just nu är jag nöjd med mitt imaginära stapeldiagram; jag tycker att jag fördelar min tid vettigt. Den dag jag åter får ångest över att tänka på staplarna är det helt enkelt dags att göra något åt prioriteringarna igen.
Försök se ditt liv som ett stapeldiagram - eller cirkeldiagram, om du föredrar det. Eller en tårta. Hur vill du ha dina staplar? Hur vill du fördela dina tårtbitar?
*jag vet att långt ifrån alla frikyrkoförsamlingar har den här bilden av helvetet. Det här är den bild av helvetet som jag blev presenterad för, av en frikyrkopastor.
Bitterfittan Vilska
Helu!
Nu är det min tur. Jag heter Vilska eller Amanda beroende på vem du frågar och jag tycker jävligt mycket. Jag tycker mer än vad jag tror och jag är arg väldigt ofta. Då spelar jag "not a pretty girl" med Ani di franco jättehögt och slår i saker. Eller skriver poesi. För jag är poet. och storasyster. Det är nog det enda jag är. Jag är inte kvinna eller man iallafall. Jag blir glad av saker också. Några saker jag blir glad av:
Höst
Regn
Choklad
Min lillebror
Könlöshet
Pridetåg
och sådana saker.
Just nu är klockan tolv en fredagkväll och jag är nästan lite för mosig i hjärnan. Så jag skriver inte mer.
Men kärlek.
Massor av kärlek
Nu är det min tur. Jag heter Vilska eller Amanda beroende på vem du frågar och jag tycker jävligt mycket. Jag tycker mer än vad jag tror och jag är arg väldigt ofta. Då spelar jag "not a pretty girl" med Ani di franco jättehögt och slår i saker. Eller skriver poesi. För jag är poet. och storasyster. Det är nog det enda jag är. Jag är inte kvinna eller man iallafall. Jag blir glad av saker också. Några saker jag blir glad av:
Höst
Regn
Choklad
Min lillebror
Könlöshet
Pridetåg
och sådana saker.
Just nu är klockan tolv en fredagkväll och jag är nästan lite för mosig i hjärnan. Så jag skriver inte mer.
Men kärlek.
Massor av kärlek
Bitterfittan Lovisa
Hej!
Det här med presentationer är alltid lurigt, men nu gör jag ett försök. Mitt andra försök, för övrigt; Jag har minsann loggat in här och försökt formulera några kärnfulla rader om mig förut, men det har, som synes i blogghistoriken, varit fruktlöst.
Utan fruktan kastar (loggar) jag dock åter in mig i den här bloggen, numera dock helt utan ambitionen att kortfattat förklara vem jag är. Herregud, vi har ju alla fått ett helt liv var för att bli de vi är- vem tusan ska då kunna sammanfatta produkten av det med bara några bokstäver?
Förresten, bokstäver är aldrig bara, inte i min värld. Pennan är mäktigare än svärdet, ord är tjockare än vatten, med text skall landet byggas upp, och så vidare. Jag gillar bokstäver och älskar ord, och om jag ska tillbe en gud så är det nog en klar fördel för såväl mig som gud som eventuella mellanhänder om vi kan ta all kommunikation i tryckt text. Drog jag kanske det här lite för långt nu? Vi lämnar det, nu och här och då och där, och skuttar raskt vidare.
I likhet med Mikaela så pluggar jag till lärare. Jag gör det dock i smyg, genom att läsa fristående kurser. Just den här terminen ägnar jag åt litteraturvetenskap, de två föregående terminerna var det svenska språket. Jag har också försökt plugga socialantropologi men det var helt klart ett misstag och det vill jag inte skriva mer om :)
Just nu matar Mikaela mig med nonstop. Jag skriver det här hos henne, eftersom jag nyligen flyttat och inte har fått igång internet än. J-mannen (som är min sambo, min anm.) och jag har köpt ett hus ute på landet. Där lallar vi omkring så mycket vi bara kan. Jag har försökt bo i stan, men det är bara att konstatera att jag är lantis. Det är vid skogsbrynet jag ska bo, och det är med J-mannen jag ska dela mitt bo, punkt och därmed basta.
Kanske har det redan framgått att jag uppskattar ordvitsar - och att jag inte tycker att de behöver vara bra för att få finnas. Jag kan börja skratta av "kontext kan vara ett svårt ord... det beror ju helt enkelt på kontexten". Nivån är stundom låg, så kan vi sammanfatta det.
Se där: Nu har jag tyckt. Då slutar jag här. Puss, kram, hej!
Jag inledde med att skriva att det inte går att sammanfatta en människa med bara några rader. Det är fortfarande min åsikt, men jag måste ändå erkänna att det ibland är väldigt roligt att försöka.
Kram.
Det här med presentationer är alltid lurigt, men nu gör jag ett försök. Mitt andra försök, för övrigt; Jag har minsann loggat in här och försökt formulera några kärnfulla rader om mig förut, men det har, som synes i blogghistoriken, varit fruktlöst.
Utan fruktan kastar (loggar) jag dock åter in mig i den här bloggen, numera dock helt utan ambitionen att kortfattat förklara vem jag är. Herregud, vi har ju alla fått ett helt liv var för att bli de vi är- vem tusan ska då kunna sammanfatta produkten av det med bara några bokstäver?
Förresten, bokstäver är aldrig bara, inte i min värld. Pennan är mäktigare än svärdet, ord är tjockare än vatten, med text skall landet byggas upp, och så vidare. Jag gillar bokstäver och älskar ord, och om jag ska tillbe en gud så är det nog en klar fördel för såväl mig som gud som eventuella mellanhänder om vi kan ta all kommunikation i tryckt text. Drog jag kanske det här lite för långt nu? Vi lämnar det, nu och här och då och där, och skuttar raskt vidare.
I likhet med Mikaela så pluggar jag till lärare. Jag gör det dock i smyg, genom att läsa fristående kurser. Just den här terminen ägnar jag åt litteraturvetenskap, de två föregående terminerna var det svenska språket. Jag har också försökt plugga socialantropologi men det var helt klart ett misstag och det vill jag inte skriva mer om :)
Just nu matar Mikaela mig med nonstop. Jag skriver det här hos henne, eftersom jag nyligen flyttat och inte har fått igång internet än. J-mannen (som är min sambo, min anm.) och jag har köpt ett hus ute på landet. Där lallar vi omkring så mycket vi bara kan. Jag har försökt bo i stan, men det är bara att konstatera att jag är lantis. Det är vid skogsbrynet jag ska bo, och det är med J-mannen jag ska dela mitt bo, punkt och därmed basta.
Kanske har det redan framgått att jag uppskattar ordvitsar - och att jag inte tycker att de behöver vara bra för att få finnas. Jag kan börja skratta av "kontext kan vara ett svårt ord... det beror ju helt enkelt på kontexten". Nivån är stundom låg, så kan vi sammanfatta det.
Se där: Nu har jag tyckt. Då slutar jag här. Puss, kram, hej!
Jag inledde med att skriva att det inte går att sammanfatta en människa med bara några rader. Det är fortfarande min åsikt, men jag måste ändå erkänna att det ibland är väldigt roligt att försöka.
Kram.
Tid till reflektion
När jag började plugga till lärare lade jag plötsligt märke till allt vad som skrevs och sades om lärare överallt. Jag lade också märke till att lärare i princip aldrig fick uttala sig själva, utan det var ofta andra som tyckte en väldans mycket. Ifall det uppstår ett problem ute i samhället stämmer det genast upp en kör: "Vi måste börja arbeta mot det här redan i skolan!"
Lärare ska vara kreativa och påhittiga, extramammor när elevernas egna inte räcker till, göra eleverna kritiska och få dem att inse sin egen förmåga, samt motivera dem till att studera vidare och göra dem till "goda samhällsmedborgare". Vi ringer samtal, går på konferenser och blir stoppade för frågar hela tiden i korridoren. I dag sa en lärare att hon skulle kunna presentera sitt yrke som "Jo, jag är lärare - och dessutom undervisar jag lite som en bisyssla".
När man pratar om "lärares situation" handlar det antingen om hotfulla elever eller att lärarens status borde höjas. I de fall det tidigare inträffar är det naturligtvis hemskt och det senare förstår jag inte alls. Antingen vill dessa personer att man ska börja buga för lärarna eller så vill de ha högre lön, men då kan de väl säga det istället.
Jag har aldrig haft något problem med lärarlönen (i min tankevärld alltså, jag har ju inte börjat jobba än), men däremot med tiden man har att disponera över. De lärare jag har pratat med menar att när man väl börjar jobba finns inte längre någon tid till att hitta på skojiga och kreativa lektioner som verkligen utvecklar eleverna och heller ingen tid för reflektion kring hur en lektion gått, varför något gick snett eller vad som var bra och värt att sparas - för om fem minuter börjar nästa lektion och sedan är det konferens och sedan kommer de där förbannade lärarstudenterna med sina korkade frågor om allt möjligt...
Såvitt jag vet är Lärarnas Riksförbund det enda fackförbund för lärare som förespråkar färre lektionstillfällen för att ge lärarna tid till det ovanstående och jag funderar starkt på att byta tillbaka till dem.
/Mikaela
Lärare ska vara kreativa och påhittiga, extramammor när elevernas egna inte räcker till, göra eleverna kritiska och få dem att inse sin egen förmåga, samt motivera dem till att studera vidare och göra dem till "goda samhällsmedborgare". Vi ringer samtal, går på konferenser och blir stoppade för frågar hela tiden i korridoren. I dag sa en lärare att hon skulle kunna presentera sitt yrke som "Jo, jag är lärare - och dessutom undervisar jag lite som en bisyssla".
När man pratar om "lärares situation" handlar det antingen om hotfulla elever eller att lärarens status borde höjas. I de fall det tidigare inträffar är det naturligtvis hemskt och det senare förstår jag inte alls. Antingen vill dessa personer att man ska börja buga för lärarna eller så vill de ha högre lön, men då kan de väl säga det istället.
Jag har aldrig haft något problem med lärarlönen (i min tankevärld alltså, jag har ju inte börjat jobba än), men däremot med tiden man har att disponera över. De lärare jag har pratat med menar att när man väl börjar jobba finns inte längre någon tid till att hitta på skojiga och kreativa lektioner som verkligen utvecklar eleverna och heller ingen tid för reflektion kring hur en lektion gått, varför något gick snett eller vad som var bra och värt att sparas - för om fem minuter börjar nästa lektion och sedan är det konferens och sedan kommer de där förbannade lärarstudenterna med sina korkade frågor om allt möjligt...
Såvitt jag vet är Lärarnas Riksförbund det enda fackförbund för lärare som förespråkar färre lektionstillfällen för att ge lärarna tid till det ovanstående och jag funderar starkt på att byta tillbaka till dem.
/Mikaela
