Lovisa: Helvetet - eldigt elände eller stilrent stapeldiagram?
Ganska ofta tycker jag att det känns som att de flesta av oss bara går och gnäller över att vi inte lever som vi vill, trots att vi egentligen har alla förutsättningar för det. Det tycker jag är både dumt och onödigt, samtidigt som jag vet att det är svårt att ta tag i sitt liv. Min lösning på problemet är baserad på skrämsel och statistisk. En mycket belevad metod, tycker jag!
Helvetet, så som jag under min frikyrkotid* fick det gestaltat, var frånvaron av gud och ljus och närvaron av eld, smärta och mörker. Nu har jag dock byggt upp min egen "värsta tänkbara scenario efter döden"-skräck: Jag är rädd för att man, vid dödens infall eller strax därefter, får hela sitt liv gestaltat i ett stapeldiagram.
Det här låter kanske helt befängt, men tänk på saken!
Jag tänker mig att staplarna visar hur mycket tid av vårt liv som vi ägnat åt olika saker. En stapel som kommer att vara hög för de flesta, är sömn. Det är ju helt i sin ordning, även om det kan kännas lite trist att människan är konstruerad så att vi sover bort en tredjedel av våra liv. De andra staplarna kommer förmodligen att vara väldigt personliga. Anorektiker kommer att få höga staplar för kaloriräknande, tvångsmotionerande, ångest, spegling, självskadebeteende, och så vidare. Nunnor kommer få höga staplar på bön och kontemplation och låga på masturbation (eller? har jag förutfattade meningar nu?).
När jag tänker mig stapeldiagrammet över mitt liv ger det mig ibland ångest, men det är en ångest som hur äppelkäckt det än låter faktiskt hjälper mig att förstå vad som jag finner vara viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Det som är viktigt och betydelsefullt borde rimligtvis få högre staplar, eller hur? Just nu är jag nöjd med mitt imaginära stapeldiagram; jag tycker att jag fördelar min tid vettigt. Den dag jag åter får ångest över att tänka på staplarna är det helt enkelt dags att göra något åt prioriteringarna igen.
Försök se ditt liv som ett stapeldiagram - eller cirkeldiagram, om du föredrar det. Eller en tårta. Hur vill du ha dina staplar? Hur vill du fördela dina tårtbitar?
*jag vet att långt ifrån alla frikyrkoförsamlingar har den här bilden av helvetet. Det här är den bild av helvetet som jag blev presenterad för, av en frikyrkopastor.
Helvetet, så som jag under min frikyrkotid* fick det gestaltat, var frånvaron av gud och ljus och närvaron av eld, smärta och mörker. Nu har jag dock byggt upp min egen "värsta tänkbara scenario efter döden"-skräck: Jag är rädd för att man, vid dödens infall eller strax därefter, får hela sitt liv gestaltat i ett stapeldiagram.
Det här låter kanske helt befängt, men tänk på saken!
Jag tänker mig att staplarna visar hur mycket tid av vårt liv som vi ägnat åt olika saker. En stapel som kommer att vara hög för de flesta, är sömn. Det är ju helt i sin ordning, även om det kan kännas lite trist att människan är konstruerad så att vi sover bort en tredjedel av våra liv. De andra staplarna kommer förmodligen att vara väldigt personliga. Anorektiker kommer att få höga staplar för kaloriräknande, tvångsmotionerande, ångest, spegling, självskadebeteende, och så vidare. Nunnor kommer få höga staplar på bön och kontemplation och låga på masturbation (eller? har jag förutfattade meningar nu?).
När jag tänker mig stapeldiagrammet över mitt liv ger det mig ibland ångest, men det är en ångest som hur äppelkäckt det än låter faktiskt hjälper mig att förstå vad som jag finner vara viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Det som är viktigt och betydelsefullt borde rimligtvis få högre staplar, eller hur? Just nu är jag nöjd med mitt imaginära stapeldiagram; jag tycker att jag fördelar min tid vettigt. Den dag jag åter får ångest över att tänka på staplarna är det helt enkelt dags att göra något åt prioriteringarna igen.
Försök se ditt liv som ett stapeldiagram - eller cirkeldiagram, om du föredrar det. Eller en tårta. Hur vill du ha dina staplar? Hur vill du fördela dina tårtbitar?
*jag vet att långt ifrån alla frikyrkoförsamlingar har den här bilden av helvetet. Det här är den bild av helvetet som jag blev presenterad för, av en frikyrkopastor.
Kommentarer
Postat av: Mikaela
Uhh, jaa, i en konversation för ett tag sedan funderade jag på hur många timmar jag tittat på amerikanska serier jag inte ens gillar (tänkt typ 2½ men). Så himla deprimerande.
Trackback
