Tid till reflektion
När jag började plugga till lärare lade jag plötsligt märke till allt vad som skrevs och sades om lärare överallt. Jag lade också märke till att lärare i princip aldrig fick uttala sig själva, utan det var ofta andra som tyckte en väldans mycket. Ifall det uppstår ett problem ute i samhället stämmer det genast upp en kör: "Vi måste börja arbeta mot det här redan i skolan!"
Lärare ska vara kreativa och påhittiga, extramammor när elevernas egna inte räcker till, göra eleverna kritiska och få dem att inse sin egen förmåga, samt motivera dem till att studera vidare och göra dem till "goda samhällsmedborgare". Vi ringer samtal, går på konferenser och blir stoppade för frågar hela tiden i korridoren. I dag sa en lärare att hon skulle kunna presentera sitt yrke som "Jo, jag är lärare - och dessutom undervisar jag lite som en bisyssla".
När man pratar om "lärares situation" handlar det antingen om hotfulla elever eller att lärarens status borde höjas. I de fall det tidigare inträffar är det naturligtvis hemskt och det senare förstår jag inte alls. Antingen vill dessa personer att man ska börja buga för lärarna eller så vill de ha högre lön, men då kan de väl säga det istället.
Jag har aldrig haft något problem med lärarlönen (i min tankevärld alltså, jag har ju inte börjat jobba än), men däremot med tiden man har att disponera över. De lärare jag har pratat med menar att när man väl börjar jobba finns inte längre någon tid till att hitta på skojiga och kreativa lektioner som verkligen utvecklar eleverna och heller ingen tid för reflektion kring hur en lektion gått, varför något gick snett eller vad som var bra och värt att sparas - för om fem minuter börjar nästa lektion och sedan är det konferens och sedan kommer de där förbannade lärarstudenterna med sina korkade frågor om allt möjligt...
Såvitt jag vet är Lärarnas Riksförbund det enda fackförbund för lärare som förespråkar färre lektionstillfällen för att ge lärarna tid till det ovanstående och jag funderar starkt på att byta tillbaka till dem.
/Mikaela
Lärare ska vara kreativa och påhittiga, extramammor när elevernas egna inte räcker till, göra eleverna kritiska och få dem att inse sin egen förmåga, samt motivera dem till att studera vidare och göra dem till "goda samhällsmedborgare". Vi ringer samtal, går på konferenser och blir stoppade för frågar hela tiden i korridoren. I dag sa en lärare att hon skulle kunna presentera sitt yrke som "Jo, jag är lärare - och dessutom undervisar jag lite som en bisyssla".
När man pratar om "lärares situation" handlar det antingen om hotfulla elever eller att lärarens status borde höjas. I de fall det tidigare inträffar är det naturligtvis hemskt och det senare förstår jag inte alls. Antingen vill dessa personer att man ska börja buga för lärarna eller så vill de ha högre lön, men då kan de väl säga det istället.
Jag har aldrig haft något problem med lärarlönen (i min tankevärld alltså, jag har ju inte börjat jobba än), men däremot med tiden man har att disponera över. De lärare jag har pratat med menar att när man väl börjar jobba finns inte längre någon tid till att hitta på skojiga och kreativa lektioner som verkligen utvecklar eleverna och heller ingen tid för reflektion kring hur en lektion gått, varför något gick snett eller vad som var bra och värt att sparas - för om fem minuter börjar nästa lektion och sedan är det konferens och sedan kommer de där förbannade lärarstudenterna med sina korkade frågor om allt möjligt...
Såvitt jag vet är Lärarnas Riksförbund det enda fackförbund för lärare som förespråkar färre lektionstillfällen för att ge lärarna tid till det ovanstående och jag funderar starkt på att byta tillbaka till dem.
/Mikaela
Kommentarer
Trackback
