Lovisa: Vill du inte ta in den här världen?
Ibland undrar jag om inte tonåren är de ärligaste åren. Innan vi ger upp, innan vi lägger ner våra försök att leva efter något slags etiska regler.
När jag var tonåring var jag vegetarian för djurens och miljöns skull, köpte second hand-kläder för människornas och miljöns skull, blev arg och diskuterade och trodde faktiskt på något slags förändring. Jag lusläste flera dagstidningar per dag. Följde nyhetsrapporteringen. Gick i demonstrationståg. Engagerade mig, helt enkelt.
Numera blir jag bara ledsen och uppgiven av nyhetsrapporteringen. Det är samma nyheter nu som för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan. Det är bomber, det är svält, det är påvar som hindrar hjälparbete, det är klimathot och livsmedelsdebatt och social utsatthet.
Besvikelsen över uteblivna resultat har fastnat i mig, grott till något som är så stort att jag inte tror mig ha en chans att åtgärda någonting. Jag köper och äter kött, köper nyproducerade kläder då och då. Orkar liksom inte annat. Prenumererar på en dagstidning och läser spridda artiklar ur den. Slöglor på nyhetssändningar ibland. Köper i vart fall ekologiskt så långt jag förmår.
Och så läser jag det här, det här, det här, det här. Jag får en nytändning. Jag tänker att NU DJÄVLAR! Nu djävlar ska jag FAN I MIG sluta upp med den här fåniga och destruktivt uppgivna attityden till världen. För vi kan göra något, alla kan göra något, och det finns ingen anledning att spruta ut cynism för att den frasen är sliten, för vi KAN GÖRA NÅGOT!
Och vad detta något är? Jag återkommer.
När jag var tonåring var jag vegetarian för djurens och miljöns skull, köpte second hand-kläder för människornas och miljöns skull, blev arg och diskuterade och trodde faktiskt på något slags förändring. Jag lusläste flera dagstidningar per dag. Följde nyhetsrapporteringen. Gick i demonstrationståg. Engagerade mig, helt enkelt.
Numera blir jag bara ledsen och uppgiven av nyhetsrapporteringen. Det är samma nyheter nu som för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan. Det är bomber, det är svält, det är påvar som hindrar hjälparbete, det är klimathot och livsmedelsdebatt och social utsatthet.
Besvikelsen över uteblivna resultat har fastnat i mig, grott till något som är så stort att jag inte tror mig ha en chans att åtgärda någonting. Jag köper och äter kött, köper nyproducerade kläder då och då. Orkar liksom inte annat. Prenumererar på en dagstidning och läser spridda artiklar ur den. Slöglor på nyhetssändningar ibland. Köper i vart fall ekologiskt så långt jag förmår.
Och så läser jag det här, det här, det här, det här. Jag får en nytändning. Jag tänker att NU DJÄVLAR! Nu djävlar ska jag FAN I MIG sluta upp med den här fåniga och destruktivt uppgivna attityden till världen. För vi kan göra något, alla kan göra något, och det finns ingen anledning att spruta ut cynism för att den frasen är sliten, för vi KAN GÖRA NÅGOT!
Och vad detta något är? Jag återkommer.
Kommentarer
Trackback
