Cranky cunts

Läser det här. Om ni inte orkar klicka så kan jag sammanfatta det såhär: Sex personer har dömts för att ha gruppvåldtagit unga tjejer. De har fått mellan åtta månader och fyra år långa fängelsestraff, och rubriken är "Stränga straff för unga våldtäktsmän".

Jag sätter i halsen. När man avtjänat sitt straff har man sonat sitt brott. Åtta månader. Fyra år. Om åtta månader har en av de här sonat våldtäktsbrott? Om fyra år är samtliga brott sonade?

Jag kan inte se att åtta månader i svenskt fängelse är ett strängt straff för att ha varit delaktig i gruppvåldtäkter. Och jag tycker inte heller att fyra år är ett särskilt strängt straff för att ha varit delaktig i gruppvåldtäkter. Visst är det straff, och visst är det lång tid att sitta frihetsberövad, men att det ses som stränga straff får det att vända sig i magen på mig.

Vad hade ett milt straff varit? En klapp på axeln och ett milt förebrående "det är okej för den här gången men gör inte om det, är du snäll".

Nä fy fan.

/Lovisa

Ni vet hur det kan vara. Huvudet känns för tungt för axlarna som är alldeles för spända. För mycket att göra på för lite tid och promenaden som skulle kunna vara njutningsfull för alla sinnen blir bara en irriterande och svettframkallande transportsträcka.

Men så kommer det något som inte brukar komma. Det plingar någonstans. Det är inte en arg cyklist som inte tänker väja för en trött fotgängare, det är inte en pappaledig som försöker muta sin skrikande bebis med en spelande leksak...

Det är vinden och något mer. Det sitter kärlek i träden.



Jag vet inte hur andra människor reagerar på vindspel i träd i offentliga miljöer, men jag blir glad. Någon har ansträngt sig för att ge andra människor ett lende och en varmare känsla i bröstet.

Det sitter kärlek i träden och jag gillar det. Men hur kom de upp där?

/Lovisa

Ibland undrar jag om inte tonåren är de ärligaste åren. Innan vi ger upp, innan vi lägger ner våra försök att leva efter något slags etiska regler.

När jag var tonåring var jag vegetarian för djurens och miljöns skull, köpte second hand-kläder för människornas och miljöns skull, blev arg och diskuterade och trodde faktiskt på något slags förändring. Jag lusläste flera dagstidningar per dag. Följde nyhetsrapporteringen. Gick i demonstrationståg. Engagerade mig, helt enkelt.

Numera blir jag bara ledsen och uppgiven av nyhetsrapporteringen. Det är samma nyheter nu som för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan. Det är bomber, det är svält, det är påvar som hindrar hjälparbete, det är klimathot och livsmedelsdebatt och social utsatthet.

Besvikelsen över uteblivna resultat har fastnat i mig, grott till något som är så stort att jag inte tror mig ha en chans att åtgärda någonting. Jag köper och äter kött, köper nyproducerade kläder då och då. Orkar liksom inte annat. Prenumererar på en dagstidning och läser spridda artiklar ur den. Slöglor på nyhetssändningar ibland. Köper i vart fall ekologiskt så långt jag förmår.

Och så läser jag det här, det här, det här, det här. Jag får en nytändning. Jag tänker att NU DJÄVLAR! Nu djävlar ska jag FAN I MIG sluta upp med den här fåniga och destruktivt uppgivna attityden till världen. För vi kan göra något, alla kan göra något, och det finns ingen anledning att spruta ut cynism för att den frasen är sliten, för vi KAN GÖRA NÅGOT!

Och vad detta något är? Jag återkommer.