Cranky cunts

Bitterfittor gillar mat. Så är det bara. Vi gillar visserligen öl också, och musik och varandra, men mat är på nåt vis länekn som håller oss samman.

Såååå... jga tog mig friheten att byta design, och så tänkte jag försöka hetsa upp mig och andra bitterfittor så vi kan börja matblogga.

Kan berätta att jag åt en jävligt god avokado i onsdags, och att ekoavokado smakar mycket mer än giftavokado.

Over and out!

Väntade på en vän och det var mörkt och kallt och blåsigt och jävligt... tills jag hörde pinglande ljud och märkte att det fortfarande hänger vindspel kvar i träden. Finns det kanske någon som vill berätta om bakgrunden till det?

Nu har det varit tyst här alldeles för länge! Var fan tog våra storstilade planer vägen? Va?

Skulle vi hare såhär? Näe, det skulle vi ju inte.

S K R I V ! ! !

(ja, det gäller såklart mig också)

Det här med äganderätt på kreativitet är ju en minst sagt het fråga. Rätten till att inte öppet redovisa för allt man gör, tänker och tycker likaså.

Det finns poänger hos alla sidor, tycker jag. Texter som skrivs av oss bitterfittor och publiceras på den här bloggen borde vi ha något slags förstatjing på, och jag skulle bli förbannad om någon annan kopierade min text och hävdade att det var någon annan som skrivit den.

Men ibland blir jag så trött på att allt ska vara så förbannat tydligt och uppenbart. Ibland tycker jag att en text kan få nöja sig med att skylta med att den skrivits av någon av de som har tillgång till en bloggs inloggningsuppgifter, men inte behöva precisera exakt vem som skrev.

Så jag skriver inget namn i rubriken på det här inlägget, eller i slutet.

Tack vare eller på grund av det kommer hädanefter alla inlägg på den här bloggen vara en fortsättning på det här, stå i förhållande till det här. Av vilken anledning har skribenten skrivit sitt namn, eller utelämnat det? Av vana, av slarv, av rädsla för att stå för sin åsikt eller med avsikt att helt enkelt inte fokusera på vem som skrev, utan vad som skrevs?

Bitterfittor, vad säger ni? Och vilka säger vad?

Blev det snurrigt nu?

Igår var samtliga bitterfittor på samma plats, vid samma tid, för första gången på över ett år!

Läser det här. Om ni inte orkar klicka så kan jag sammanfatta det såhär: Sex personer har dömts för att ha gruppvåldtagit unga tjejer. De har fått mellan åtta månader och fyra år långa fängelsestraff, och rubriken är "Stränga straff för unga våldtäktsmän".

Jag sätter i halsen. När man avtjänat sitt straff har man sonat sitt brott. Åtta månader. Fyra år. Om åtta månader har en av de här sonat våldtäktsbrott? Om fyra år är samtliga brott sonade?

Jag kan inte se att åtta månader i svenskt fängelse är ett strängt straff för att ha varit delaktig i gruppvåldtäkter. Och jag tycker inte heller att fyra år är ett särskilt strängt straff för att ha varit delaktig i gruppvåldtäkter. Visst är det straff, och visst är det lång tid att sitta frihetsberövad, men att det ses som stränga straff får det att vända sig i magen på mig.

Vad hade ett milt straff varit? En klapp på axeln och ett milt förebrående "det är okej för den här gången men gör inte om det, är du snäll".

Nä fy fan.

/Lovisa

Ni vet hur det kan vara. Huvudet känns för tungt för axlarna som är alldeles för spända. För mycket att göra på för lite tid och promenaden som skulle kunna vara njutningsfull för alla sinnen blir bara en irriterande och svettframkallande transportsträcka.

Men så kommer det något som inte brukar komma. Det plingar någonstans. Det är inte en arg cyklist som inte tänker väja för en trött fotgängare, det är inte en pappaledig som försöker muta sin skrikande bebis med en spelande leksak...

Det är vinden och något mer. Det sitter kärlek i träden.



Jag vet inte hur andra människor reagerar på vindspel i träd i offentliga miljöer, men jag blir glad. Någon har ansträngt sig för att ge andra människor ett lende och en varmare känsla i bröstet.

Det sitter kärlek i träden och jag gillar det. Men hur kom de upp där?

/Lovisa

Ibland undrar jag om inte tonåren är de ärligaste åren. Innan vi ger upp, innan vi lägger ner våra försök att leva efter något slags etiska regler.

När jag var tonåring var jag vegetarian för djurens och miljöns skull, köpte second hand-kläder för människornas och miljöns skull, blev arg och diskuterade och trodde faktiskt på något slags förändring. Jag lusläste flera dagstidningar per dag. Följde nyhetsrapporteringen. Gick i demonstrationståg. Engagerade mig, helt enkelt.

Numera blir jag bara ledsen och uppgiven av nyhetsrapporteringen. Det är samma nyheter nu som för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan. Det är bomber, det är svält, det är påvar som hindrar hjälparbete, det är klimathot och livsmedelsdebatt och social utsatthet.

Besvikelsen över uteblivna resultat har fastnat i mig, grott till något som är så stort att jag inte tror mig ha en chans att åtgärda någonting. Jag köper och äter kött, köper nyproducerade kläder då och då. Orkar liksom inte annat. Prenumererar på en dagstidning och läser spridda artiklar ur den. Slöglor på nyhetssändningar ibland. Köper i vart fall ekologiskt så långt jag förmår.

Och så läser jag det här, det här, det här, det här. Jag får en nytändning. Jag tänker att NU DJÄVLAR! Nu djävlar ska jag FAN I MIG sluta upp med den här fåniga och destruktivt uppgivna attityden till världen. För vi kan göra något, alla kan göra något, och det finns ingen anledning att spruta ut cynism för att den frasen är sliten, för vi KAN GÖRA NÅGOT!

Och vad detta något är? Jag återkommer.

Hello. Tänkte komma till Linköping över påsken. Kommer onsdag kväll och åker hem söndag. Ska ni jobba, resa eller vara hemma och mysa med mig? Mina föräldrar är inte hemma, så det känns ju lite ovärt om jag kommer dit om alla är upptagna. Miriam ska bort, det vet jag. Men vad gör ni andra? Tänkte bo runt hos er så att ni vet det. Från Åsa. Om det inte gått fram.

Mhm, nu är det dags då.

Ganska ofta tycker jag att det känns som att de flesta av oss bara går och gnäller över att vi inte lever som vi vill, trots att vi egentligen har alla förutsättningar för det. Det tycker jag är både dumt och onödigt, samtidigt som jag vet att det är svårt att ta tag i sitt liv. Min lösning på problemet är baserad på skrämsel och statistisk. En mycket belevad metod, tycker jag!

Helvetet, så som jag under min frikyrkotid* fick det gestaltat, var frånvaron av gud och ljus och närvaron av eld, smärta och mörker. Nu har jag dock byggt upp min egen "värsta tänkbara scenario efter döden"-skräck: Jag är rädd för att man, vid dödens infall eller strax därefter, får hela sitt liv gestaltat i ett stapeldiagram.

Det här låter kanske helt befängt, men tänk på saken!

Jag tänker mig att staplarna visar hur mycket tid av vårt liv som vi ägnat åt olika saker. En stapel som kommer att vara hög för de flesta, är sömn. Det är ju helt i sin ordning, även om det kan kännas lite trist att människan är konstruerad så att vi sover bort en tredjedel av våra liv. De andra staplarna kommer förmodligen att vara väldigt personliga. Anorektiker kommer att få höga staplar för kaloriräknande, tvångsmotionerande, ångest, spegling, självskadebeteende, och så vidare. Nunnor kommer få höga staplar på bön och kontemplation och låga på masturbation (eller? har jag förutfattade meningar nu?).

När jag tänker mig stapeldiagrammet över mitt liv ger det mig ibland ångest, men det är en ångest som hur äppelkäckt det än låter faktiskt hjälper mig att förstå vad som jag finner vara viktigt och mindre viktigt i mitt liv. Det som är viktigt och betydelsefullt borde rimligtvis få högre staplar, eller hur? Just nu är jag nöjd med mitt imaginära stapeldiagram; jag tycker att jag fördelar min tid vettigt. Den dag jag åter får ångest över att tänka på staplarna är det helt enkelt dags att göra något åt prioriteringarna igen.

Försök se ditt liv som ett stapeldiagram - eller cirkeldiagram, om du föredrar det. Eller en tårta. Hur vill du ha dina staplar? Hur vill du fördela dina tårtbitar?

---

*jag vet att långt ifrån alla frikyrkoförsamlingar har den här bilden av helvetet. Det här är den bild av helvetet som jag blev presenterad för, av en frikyrkopastor.

Helu!
Nu är det min tur. Jag heter Vilska eller Amanda beroende på vem du frågar och jag tycker jävligt mycket. Jag tycker mer än vad jag tror och jag är arg väldigt ofta. Då spelar jag "not a pretty girl" med Ani di franco jättehögt och slår i saker. Eller skriver poesi. För jag är poet. och storasyster. Det är nog det enda jag är. Jag är inte kvinna eller man iallafall. Jag blir glad av saker också. Några saker jag blir glad av:
Höst
Regn
Choklad
Min lillebror
Könlöshet
Pridetåg
och sådana saker.

Just nu är klockan tolv en fredagkväll och jag är nästan lite för mosig i hjärnan. Så jag skriver inte mer.
Men kärlek.

Massor av kärlek

Hej!

Det här med presentationer är alltid lurigt, men nu gör jag ett försök. Mitt andra försök, för övrigt; Jag har minsann loggat in här och försökt formulera några kärnfulla rader om mig förut, men det har, som synes i blogghistoriken, varit fruktlöst.

Utan fruktan kastar (loggar) jag dock åter in mig i den här bloggen, numera dock helt utan ambitionen att kortfattat förklara vem jag är. Herregud, vi har ju alla fått ett helt liv var för att bli de vi är- vem tusan ska då kunna sammanfatta produkten av det med bara några bokstäver?

Förresten, bokstäver är aldrig bara, inte i min värld. Pennan är mäktigare än svärdet, ord är tjockare än vatten, med text skall landet byggas upp, och så vidare. Jag gillar bokstäver och älskar ord, och om jag ska tillbe en gud så är det nog en klar fördel för såväl mig som gud som eventuella mellanhänder om vi kan ta all kommunikation i tryckt text. Drog jag kanske det här lite för långt nu? Vi lämnar det, nu och här och då och där, och skuttar raskt vidare.

I likhet med Mikaela så pluggar jag till lärare. Jag gör det dock i smyg, genom att läsa fristående kurser. Just den här terminen ägnar jag åt litteraturvetenskap, de två föregående terminerna var det svenska språket. Jag har också försökt plugga socialantropologi men det var helt klart ett misstag och det vill jag inte skriva mer om :)

Just nu matar Mikaela mig med nonstop. Jag skriver det här hos henne, eftersom jag nyligen flyttat och inte har fått igång internet än. J-mannen (som är min sambo, min anm.) och jag har köpt ett hus ute på landet. Där lallar vi omkring så mycket vi bara kan. Jag har försökt bo i stan, men det är bara att konstatera att jag är lantis. Det är vid skogsbrynet jag ska bo, och det är med J-mannen jag ska dela mitt bo, punkt och därmed basta.

Kanske har det redan framgått att jag uppskattar ordvitsar - och att jag inte tycker att de behöver vara bra för att få finnas. Jag kan börja skratta av "kontext kan vara ett svårt ord... det beror ju helt enkelt på kontexten". Nivån är stundom låg, så kan vi sammanfatta det.

Se där: Nu har jag tyckt. Då slutar jag här. Puss, kram, hej!

Jag inledde med att skriva att det inte går att sammanfatta en människa med bara några rader. Det är fortfarande min åsikt, men jag måste ändå erkänna att det ibland är väldigt roligt att försöka.

Kram.